Snalla ta mig harifran!!

Jag gillar verkligen Chivay, men snart orkar jag inte langre. Sedan jag kom till colcadalen har jag sovit daligt i princip varje natt. Inget blir battre av att sopbilen i denna hala har en ljudslinga som glassbilen for att pakalla sin narvaro. Skillanden med med denna bil ar bara att trudelutten gar om och om igen nonstop varje morgon fran klockan 6 till lunchtid typ. Hur mkt sopor kan en liten liten by ha? Varje dag? Man blir galen av ljudet. Jag tar med mig ljudbevis till Sverige, var sa sakra!

Ett bevis pa hur knapp man blir och hur oroligt man sover ar nattens drom: Min familj bestod av min tonarige bror Mazdak, min andra bror Zlatan och var mamma Pastora (min Peru farmor). Visst spelar dessa personer en stor roll i mitt Peruliv (tro det eller ej men Zlatan gor det) men kom igen.

Efter helgen (mandag eller onsdag) aker vi tillbaka till storstan Arequipa och civilisationen igen. Dar finns det inga alpackor och asnor overallt. Hur ska Petra och Evelina overleva detta? Det forsta vi sak gora i Arequipa ar att ga pa burger King och sedan ga pa bio. Det blir grejer det!

Nu borjar jag verkligen sakna svensk mat pa rikigt: Kaviar, saser av alla dess slag, framst bea och tzatziki. Och jag langtar tills den dagen da jag far dippa mina chips i fresh island! Jag saknar vanlig kokt potatis. Vill inte ha mer tjocka ofardiga pommes. Jag tanker aldrig mer ata ris i mitt liv. Eller fisk for den delen. Insag att jag inte kommer att fa nan julmat i ar sa det tanker jag bestalla av mamma sa fort jag kommer hem!

Planerar att stanga in mig pa rummet och bara ata mat i flera veckor nar jag kommr hem. Later som en underbar plan tycker jag!